Vad är det som får dig att springa?

Det krävs stark motivation för att springa långt, träna inför och genom­­föra ett maraton. Vi frågade några outtröttliga maratonlöpare* om vilka olika drivkrafter och knep som tar dem ända in i mål.

Mohammadreza Abootorabi: ”Lämnade allt och startade från noll” 

– Efter tio år i iranska landslaget var jag frustrerad. Jag hade runt 50-talet mäster­skaps­medaljer men trots det trodde inte tränarna på mig. Jag insåg att om jag skulle satsa på löpningen måste jag ta mig utom­lands. Lämna allt och starta från noll. Det tog ett år att övertala min familj för de visste att jag kanske aldrig skulle kunna återvända.

Jag sökte visum för Stockholm Marathon 2016, men blev nekad. I stället fick jag och fyra andra iranska landslagslöpare visum för att springa halvmaran. Jag visste inte att löpning kunde vara så kul! I mästerskap är vi 10 – 15 personer på banan. Här var vi tusentals och alla var glada.

När de andra flög hem till Iran sökte jag asyl och skickades till Boden i Norrbotten. Jag märkte knappt hur mörkt och kallt det var, för jag var så fokuserad på träningen. Tre gånger i veckan tog jag buss till Luleå och tränade inomhus. Resten sprang jag utomhus i snö och is. Jag avstod bara en gång, i 30 minus. Min främsta motivering var att bevisa för mina gamla tränare att jag kunde slå de iranska rekorden på 3 000, 5 000, 10 000 meter, samt halv- och helmaraton. Det tog två år. Efter det ville jag göra min familj glad och stolt, som när jag tog SM-guld i terräng 2019.

I september 2021 gick min mamma bort. Träningen hjälpte mig att tänka på annat men jag tvingades bryta flera lopp. Jag kände mig självisk, att jag inte var där. Till slut insåg jag att min mamma alltid ville mitt bästa. Plötsligt kunde jag springa helt utan press, för min egen skull, inte för någon annans. 

Carolina Wikström: ”Att springa maraton är så himla ologiskt”

– Jag var 24 år och gick läkarlinjen när jag sprang mitt första maraton 2018. Då hade jag aldrig tränat på elitnivå, bara deltagit i motionslopp på skoj. Det var min mamma som föreslog att vi skulle springa Stockholm Marathon. Jag hittade ett tränings­program på nätet och sprang in på 26:e plats på 3.11. Det gjorde mig nyfiken på om jag skulle kunna komma under tre timmar? Det kändes som en dröm­­gräns. Jag kontaktade en klubb för att få hjälp i träningen. I början gick utvecklingen otroligt snabbt. Det tog ett halvår att komma under tre timmar och 2020 sprang jag på 2.26.42 på Valencia Marathon. I dag behöver mycket mer klaffa för att jag ska göra framsteg och det handlar om att förbättra med sekunder, inte minuter. 

Att utsätta sig för ett maraton är så himla ologiskt. När en inre röst säger att du måste stanna måste du övertala dig själv att hålla ut. Såna argument plockar jag fram i förväg, för att ha dem när rösterna sätter igång. Jag gillar att springa ganska kontrollerat. Om jag och min tränare bestämmer att jag ska hålla ett visst tempo så dras jag inte med av andra som går ut snabbt. Då tänker jag att ”vi ses i slutet”. Och det gör vi ju också. 

Charlotta Fougberg: ”Det känns magiskt, som att flyga”

– Mitt andra maratonlopp någonsin var VM i Doha, sommaren 2019. Vi startade vid midnatt, i 30 plusgrader och 80 % luftfuktighet. Av 68 startande bröt hälften, folk bara vek sig, kollapsade och spydde. Det handlade bara om att ta sig i mål. Springa kan många göra men att genomföra ett maraton kräver något speciellt. Det kommer stunder när du bara vill lägga dig ner på marken. Då måste du vara mentalt stark, veta att du bara måste ta dig vidare tills det känns bättre.

När jag upplever motgångar går jag tillbaka till grunden, varför springer jag? Jag vill veta hur långt jag kan nå och springa så snabbt det går. Det känns magiskt, som att flyga. Man känner sig oövervinnlig, det är bara att jubla, skrika och sjunga med. Då är det ju fantastiskt att ha gått över till maraton och få springa i 2,5 timme.

Abdi Ulad: ”Jag visste inte ens att löpning gick att tävla i”

– Om jag kan springa? Vad är det för fråga, alla kan väl springa? Jag minns att jag inte förstod tränarens fråga. Jag var 17 år och hade följt med en kompis på hans fri­idrottsträning. Min kompis tränare ville se mig springa och jag sprang en mil. Det var min första mil, någonsin. Efteråt sa tränaren att jag hade talang, att jag borde börja med långdistans­löpning och ställa upp i ungdomsmästerskapen. För mig var det som en helt ny värld. Jag visste inte ens att löpning gick att tävla i. Kort därefter vann jag danska ungdoms­mästerskapen, sedan har det bara rullat på. Jag lever min dröm och är djupt tacksam över allt mitt liv består av. 2016 representerade jag Danmark vid OS i Rio. 

Nu är siktet inställt på OS i Paris 2024. För att det ska bli verklighet krävs hårt arbete. Att tänka på hur mina konkurrenter kämpar motiverar mig att planera min träning så att kroppen håller och att jag har energi hela vägen

Thijs Nijhuis: ”Det kommer att göra ont”

– Många undrar hur jag kan kombinera läkarstudierna med löparkarriären. För mig kompletterar dessa två världar varandra perfekt. Efter en jobbig dag finns det ingenting som lindrar som en löparrunda. Alla negativa tankar rinner bort. Det går inte heller att oroa sig över ett kommande lopp när du står och jobbar, då är allt fokus på patienten.

Det är inte skönt att springa ett maraton. Det kommer göra ont, sista milen kan du inte tänka längre än några meter framför dig. Förbered dig på det. Men det hjälper inte att dra ner på tempot. Smärtan kommer att vara där ändå. Därför är det lika bra att bara springa igenom smärtan. Känslan efteråt däremot, och när du står på startlinjen – till och med under första halvan av loppet – är ren och skär glädje. Samma känsla som du hade som barn på julaftonsmorgon. Den är anledningen till att du fortsätter springa.

Kristofer Låås: ”Jag har slutat titta på klockan”

– När jag började springa maraton och tittade på dem som sprang på under 2.20 tyckte jag att det var helt sjukt. Jag tänkte att de måste vara födda till det, att det måste vara så lätt för dem. Sen insåg jag att det var tvärtom. Att de var mycket bättre på att ta ut sig – ligga nära sin maxgräns under längre tid. Det handlar om att träna för att skapa rätt förutsättningar, inte bara ta dem man har. De riktiga krigarna på ett maraton är ju ändå alla som springer längst bak. Vi i täten har ju tränat för att skapa oss rätt förutsättningar. 

Vad är motivationen när det är tio kilometer kvar och du känner att kroppen håller på att kapitulera? Är det att du har familj inne på stadion, eller att du ska slå brorsan som är i hälarna på dig? Det finns en grej för alla och det är viktigt att hitta den. I dag tittar jag sällan på klockan utan satsar mer på att få bra placeringar. Och att få så pass bra tider att jag har chans på landslag. Den motivationen slår det mesta. I nästa maraton är planen att lägga mig i första klungan och se hur länge det håller. En dumdristig grej om man inte har fog för det. Jag känner väl att jag har 50 % fog just nu. Publiken betyder också mycket. Det kan räcka att en person skriker ”Kom igen Låås” för att få ny energi.

Astrid My Rønde Kristensen: ”Springer för att tänka färdigt”

– När jag springer känner jag mig fri. Löpningen ger mig utrymme att tänka färdigt tankar, stilla eventuell oro, och efteråt har jag så mycket lättare att koncentrera mig på mitt skolarbete och andra saker i mitt liv. För mig handlar löpningen inte bara om prestation, det har också blivit en strategi för att bli mer fokuserad och få mer energi i vardagen.

Jag hade löptränat lite på egen hand och för några år sen ställde hela min familj upp i Köpenhamns halv­­maraton. Efter det blev jag sporrad att börja löpträna i en klubb. I dag ingår jag i Danmarks juniorlag i terräng. Att utöva en sport jag älskar och samtidigt få vara utomhus i vackra naturmiljöer är en win-win-situation. Min dröm är OS men det ligger längre fram i tiden. Just nu är fokus att hitta en tränare inför nästa år och ta studenten.

• Mohammadreza Abootorabi växte upp på 2 500 meters höjd i byn Kamu i Iran. ”Jag sprang jämt. Sprang till skolan och sprang på all ledig tid runt i byn med mina kompisar och en boll. Vi slutade inte förrän vi blev hungriga eller det blev mörkt.” Varför springer barn så mycket? Det finns studier som visar att barn blir mindre trötta än vuxna när de springer, trots att de måste ta fler steg med sina korta ben. Forskning har visat att barns muskler fungerar lika bra som väl­tränade uthållighets­idrottares, och att barnens återhämtning går snabbare. I en studie från Clermont Auvergne-universitetet i Frankrike såg man att barnens hjärt­frekvens åter­gick till det normala snabbare än hos uthållig­hets­­idrottarna, och mycket snabbare än hos otränade vuxna. Samma sak gällde hur snabbt mjölksyran försvann ur blodet. 

Ingen kan veta exakt vad det blir för väder när tio­tusentals löpare kommer till startlinjen. Men när Charlotta Fougberg och hennes kollegor i svenska lands­laget skulle springa maraton i VM i Doha visste de i alla fall att det skulle bli varmt. Mycket varmt. Charlotta berättar att de under upptakten i Sverige fick hjälp av brand­kåren. ”De satte in löpband i ett rum som kunde hettas upp hur mycket som helst. Första gången jag sprang fick jag över 40 graders feber och frossa. Vi satte dit en fläkt och sprutade vatten för att få till den där lilla fart­vinden som alltid finns i ett lopp, och som hjälper till att kyla ner huden. Men det var ändå tungt. När jag sedan sprang i Doha satt min familj på läktaren. Min son frågade varför någon hade hällt salt i hans vattenflaska, men det var ju svetten som rann i ansiktet och in i munnen.” 

Kristofer Låås tränar med och tävlar för föreningen Keep Up Running Club till­sammans med Henrik Fallenius. Keep Up vill erbjuda elitlöpare en annor­­lunda, lite roligare miljö. Tanken är att motivera och även ge ny­tändning efter en svacka. ”I dag har vi ett 25-tal gatu- och ban­löpare – en del tävlar för oss medan andra mest hänger och tränar med oss men tävlar för andra klubbar. Målet är inte att styra löparna eller få dem att bryta med andra tränare, utan att bidra till svensk elitlöpnings ut­veckling. Keep Up är ett fristående alternativ och komple­ment som gör att fler löpare får möjlighet att satsa och nå sina mål. Vi har ett stort stöd i ett lång­siktigt samarbete med adidas.” Bland de löpare som tävlar för Keep Up finns Mohammadreza Abootorabi, Heshlu Andemariam, Ebba Tulu Chala, Tom Honig, Mohammed Lokulili och Adelegn Zewdu.

Adidas Marathon magazine 2022 – s.18–25