Lisa Remahl anmälde sig till sitt första maraton för att få revansch efter en halvmara som inte gick som hon ville. I dag har hon sprungit åtta maror och siktar på sin femte ASICS Stockholm Marathon i maj. Lisa ser löpningen som upplevelse, terapi och egentid – och något hon delar med alla nyfunna löparkompisar.

Du sprang ditt första Stockholm Marathon 2015 – vad var det som gjorde att du tog steget att anmäla dig?
– Jag sprang Stockholm Halvmarathon hösten 2014, min andra halvmara. Jag var i fantastisk form men fick maghaveri och tiden blev inte alls vad jag tänkt mig. Så då anmälde jag mig till maran i ren affekt dagen efter, som revansch!

Hur såg din träningsbakgrund ut innan du började maratonträna?
– Jag har alltid tränat i lite lagom mängd, gått på Friskis & Svettis-pass och spelade lite fotboll som liten. Alltid varit friluftstjej, har vandrat och gått på tur. Efter mitt andra barn föddes 2007 började jag och en kompis springa för att komma i form och sen bara fortsatte det.

Hur länge tränade du och hur såg träningen inför första maran ut?
– Jag tränade målmedvetet i drygt sju månader, med hjälp av en onlinecoach de sista fem – det var verkligen en jättestor hjälp!

Hur reagerade folk i din närhet när du sa att du skulle springa maraton?
– Det var nästan ingen som visste om det innan, jag var så nojig och rädd att misslyckas och att folk skulle tycka att jag var knäpp, så jag inte vågade berätta. ”Vem var jag att tro att jag var en maratonlöpare”, liksom.

Men det var (och är) du! Hur kändes loppet?
– Fantastiskt – och blött! 2015 vräkte regnet ner och jag var nästan gråtfärdigt tacksam över alla funktionärer som slet i regnet. När jag väl kommit i mål var jag så vansinnigt stolt och glad och lite förundrad över att lilla jag verkligen sprungit ett maraton. Omgivningen blev också väldigt överraskad!

– Roligaste scenerna var efteråt, när ett par tusen dyngsura och ledbrutna löpare skulle försöka byta om inne på Östermalms IP, där det var så fuktigt att det rann på väggarna. Alla fastnade i sina tights och behåar halvvägs, skrattade sig fördärvade och vi fick hjälpa varandra bäst det gick. Lite som ”silly walks” (i Monty Python, reds. anm.)!

Vad betyder löpningen i ditt liv?
– Vänner och upplevelser, mest av allt. Jag har lärt känna så många goda vänner genom olika lopp, jag har sett många nya platser och skrattat så mycket. I vardagen är löpningen terapi och återhämtning för hjärnan, min tid och en tid jag ofta delar med några av de härliga vännerna.

Hur ser din träning ut just nu – och ska du springa årets mara?
– Japp, det blir min femte! Jag tränar efter ett program jag får av min coach/massör Pelle. Fyra-fem löppass per vecka och ett styrkepass. Jag yogar lite ibland och använder min foamroller (alldeles för lite).

2018 blev du utnämnd av en vän till den gladaste maratonlöparen, varför tror du att du fick den härliga utmärkelsen?
– Hon sprang med mig 2017 i New York, när vi dansade och kramade oss genom gatorna. 2018, när Stockholm blev ett tropikmaraton valde jag att slå av på takten, prata med folk, vinka, dansa. På varenda bild, innan, under och efter ler jag så ansiktet nästan spricker. Minnena därifrån är verkligen ren glädje, för det var så vansinnigt roligt.

Men är det alltid roligt att springa, har du något riktigt jobbigt träningsminne?
– Ett av passen inför London Marathon 2019 (som gick den 8 mars). Jag sprang långpass i nollgradigt hällregn och blåst. Allt var grått och jag frös så mycket att jag försökte stanna i en gångtunnel och värma mig, men frös bara mer av det. När jag äntligen kom in kunde jag knappt knyta upp skorna och det fullkomligt dröp om mig.

Du tränar med Rytterne Runners, vilka är ni?
– Rytterne Runners är en del av Rytterne Idrottssällskap, en löpargrupp som jag och min vän Marita coachar varje måndag. Vi startade 2018 för att få fler medlemmar i föreningen. Vi är en samling löpare mellan 14 och 67 år, på alla nivåer. Snabba, långsamma, långdistansare och kortdistansare. Vi tränar alltid ett pass där vi kan hålla ihop gruppen, oftast intervaller av olika slag ibland uppblandat med löpstyrka.

Hur är det att vara coach?
– Att börja coacha Rytterne Runners, vilket är helt på hobbynivå – jag är inte utbildad utan går efter egen erfarenhet – är det absolut bästa jag gjort på länge! Att det här gänget kämpar på i kolmörker, regn, snö, is och sommarhetta, alltid med glada skratt efteråt och med helt olika förutsättningar, visar verkligen hur löpningen är för alla och hur man kan hitta gemenskap i den. Från att måndagar förr var en lite tung dag i början av veckan är den nu bästa dagen på hela veckan!

Vilket är ditt bästa minne tillsammans med gruppen?
– Mitt allra bästa minne är när en av löparna, som orkade springa 400 meter första passet, sprang 5 kilometer i sträck efter 10 veckor. Resten av gruppen stod uppradade och applåderade sista biten. Glädjetårarna sprutade på oss allihop. I höstas hade vi också vårt egna lopp, Rytterne Run, med två olika sträckor och drygt 60 deltagare. Numera finns ett helt gäng med människor som joggar runt på vägarna i vår lilla by. Jag tror faktiskt att Rytterne Runners har fått en hel del att börja röra på sig och upptäcka löpningen!

Har du något långsiktigt mål med löpningen?
– Ja, att hitta ett hållbart träningssätt som gör att jag fortfarande kan och vill springa maraton när jag är 65!

Lisa Remahl
Bor: I Rytterne, 2 mil utanför Västerås.
Ålder: snart 43.
Familj: Man, två söner, 12 och 15 år, en hund och tre katter.
Träningsmotto: Jag kan aldrig bli snabbast, men jag kan vara gladast!
Bästa löparminnet: Ragnar Lake Mälaren, en så fantastisk upplevelse från start till mål.
Favoritträningspasset: Långpass med sällskap eller morgonrundor på semesterresor i en ny stad.
Antal maratonlopp: Åtta, varav fyra Stockholm Marathon, en i New York, London, Berlin och Helsingborg.
Andra lopp: Ett gäng halvmaror i olika länder, Ragnar Lake Mälaren, ett Backyard-lopp, några millopp och ett fjällopp.

Anna Winther är egentligen en hängiven bergsklättrare sedan 25 år tillbaka. Nu laddar hon för en helt annan utmaning. Den 1 juni springer hon sitt första maraton på ASICS Stockholm Marathon.

– Jag anmälde mig redan i somras efter att ha blivit grymt inspirerad av min svägerska som bland många andra lopp även sprang en mara. Tidigare har jag tänkt att jag skulle springa ett maraton innan jag fyllde 50 – men nu blir det samma år som jag fyller 45.

Anna som är inredare och designstrateg på egna företaget Studio Laaw började löpträna för cirka 10 år sedan som konditionsträning och blev taggad av den snabba utvecklingskurvan.

– När man börjar springa så går det ju rätt snabbt att bli bättre. Och jag går verkligen igång på det mätbara. Jag springer alltid med klocka och kollar distans eller tid. Jag gillar att känna att det finns utvecklingspotential och pushar gärna lite extra från gång till gång.

Har du sprungit några lopp tidigare?
– Ja, två Ramboll Stockholm Halvmarathon och två Tjejmilen 21 K (halvmara även det). Sedan har jag sprungit några millopp också, bland annat ASICS Premiärmilen. Jag kanske tar den i år också, men har inte bestämt mig helt.

Hur har du lagt upp din träning?
– Jag följer Anders Szalkais träningsprogram – så det blir löpträning 3-4 gånger i veckan. Sen fick jag ett medlemskap i TSM Running av min man i födelsedagspresent. Utöver löpningen blir det lite styrketräning – men det är faktiskt mest bara löpning som gäller. Klättringen tror jag att jag tar upp igen efter maran.

Vad tycker du om TSM Running?
– Jag kände mig först lite tveksam till att springa i grupp, men nu är det jättekul. Man hittar nya vänner och inspirerande människor att prata med under rundorna. Tack vare TSM har jag en tydligare plan med långpassen och det är jag jätteglad för – tror att de hade blivit ganska tungt att springa långpassen ensam.

Du har två små barn, 3 och 6 år – är det svårt att få tid för träning?
– Både min man och jag prioriterar träning – vi ser till att hjälpa varandra att få loss tid för träning. Ibland tränar jag på morgonen eller på lunchen, men allra oftast blir det på kvällstid. Eftersom vi både tycker att träningen är viktig så är det inga problem.

Har du några favoritskor?
– Ja, ASICS Gel Nimbus. Jag har haft problem med hälsporre – men de här funkar jättebra. Jag springer med dem även nu när det är halt och isigt. Det funkar. Men jag har köpt lösa dubbar så att jag kan dubba dem själv om jag tycker att det behövs.

Hur känner du inför att springa maran?
– Det känns spännande. Och träningen hittills har känts så pass bra så jag tror att jag fixar det. Målet är att jag ska ta mig runt på 4.30 – kommer jag in under det så blir jag superglad.

Madeleine Ekelöf, 47 år, sprang sin första ASICS Stockholm Marathon 1993. När hon 2017 sprang sin 9 ASICS Stockholm Marathon bestämde hon sig för att året efter i samband med 40-årsjubileet – då skulle hon springa sin 10 mara. Det blev en mara tuffare än de flesta – men nu har hon fått sin välförtjänta 10-års medalj.
–Jag var så pepp inför maran, och jag tränade på hela året. I ur och skur och i massor av snö. Jag bor i Leksand och här hade vi en rejäl vinter. Jag kände mig i toppform, men så 8 veckor innan maran fick jag min bröstcancerdiagnos. Min första fråga till läkaren var ”Kommer jag kunna springa ASICS Stockholm Marathon”. Då förstår du hur viktigt det 10:e loppet hade blivit för mig.

Madeleine fick lite olika svar från sjukvården. Den första läkaren skrattade till och sa att såret skulle hinna läka, men att det skulle göra ont. En annan läkare tyckte att det var dumt att utsätta kroppen för den påfrestning ett maraton innebär. Medan specialistsjuksköterskan som skulle hjälpa Madeleine genom behandlingarna tyckte att det var en bra idé.
–Hon hjälpte mig upp ur ett svart hål och hon såg till att lägga behandlingarna så att jag skulle vara startklar. Jag hade inte kunnat träna så mycket de sista månaderna innan loppet, och jag bestämde mig för att ta en kilometer i taget. Men den 2 juni stod jag där i startfållan med alla tusentals andra löpare. Det är alltid otroligt mäktigt med starten – men den här gången kändes det extra speciellt.
När kände du att du verkligen skulle klara att ta dig runt banan?
– När jag hade sprungit en halvmara då kände jag att jag lika gärna kunde fortsätta och att jag skulle fixa hela.
Madeleine hade på sig ett linne och över axlarna hade hon skrivit ”Fight Cancer” stort med spritpenna. Den väckte uppmärksamhet och det var många som gav henne en klapp på axeln och sa att de också gått igenom behandling.

– Efter 23 km dök det upp en tysk kvinna, en onkolog som var några år äldre än mig. Hon hade några år tidigare kämpat mot cancern, som jag gjorde nu. Vi började prata och slog följe resten av banan – och väl på Stadion sprang vi hand i hand i mål. Tänk vilket möte med en annan människa. Det är sådant som kan hända när man springer ett maraton tillsammans.

Hur kändes det när du häromdagen fick hem din jubileumsmedalj.
– Jag blev sprudlande glad och stolt, sen var den väldigt fin ocks

Hur kändes det att gå i mål?
– Jag är verkligen inte religiös, men på något sätt var det en religiös upplevelse. Det kändes så stort. Allt och alla inne på Stadion var magiskt. Jag kysste målgången och var så lycklig. Senare på kvällen gick vi ut och åt middag – jag och min hejarklack.
Hur mår du nu?
– Jag är precis färdigbehandlad och känner mig piggare än jag trodde. I december börjar jag jobba lite smått, jag är undersköterska på ett LSS-boende. Jag har fortsatt att träna varje dag under hela behandlingen.
Kommer du satsa på ASICS Stockholm Marathons 15-årsmedalj?
– Jag kommer absolut tillbaka till ASICS Stockholm Marathon. Det är ett fantastiskt lopp och det har hjälpt mig genom mycket. Men nu ska jag först satsa på att göra en triathlon, det är målet för 2020/21– sen kommer jag tillbaka. Jag tror bara att de som har sprungit ett maraton förstår hur stort det är, och vilken känsla det är att komma i mål.

Han har ett snitt på under 3.20 sina 40 lopp i Stockholm Marathon. Christer Gidewall från Tumba är också den löpare som har den suveränt snabbaste totaltiden av de tolv löpare som sprungit samtliga lopp. Ändå tycker Christer att han inte riktigt fått till det på maran. Det finns så mycket fart i de Gidewallska benen att han många gånger rusat för fort i början.

När har det varit som närmast att du missat ett Stockholm Marathon?
– Det var nära att jag steg av någon gång de första loppen. Jag sprang aldrig direkt taktiskt – jag körde så länge lampan lyste och vid några tillfällen blev det nästan svart. Så jag har inte gjort bättre än 2.49.05 – fler än en gång hängde jag med 2.30-gubbarna, men det slutade några gånger med ajjt jag fått avsluta gående. Men jag har lärt mig och numera är jag bättre på att hålla jämn fart, men numera tar det en timme längre än när jag var som snabbast – men tiden är inte så viktig nu, men fyra timmar klarar jag nog.

Trodde du att du skulle på så här länge när du började 1979?
– Nej, det var en kompis som föreslog att vi skulle köra tillsammans. Vi brukade träna tillsammans. Han brukade haka på mig vid Hornstull när jag sprang från jobbet från Gamla Brogatan inne i stan. Jag till Tumba och han bodde också härute, Annars hade jag faktiskt sprungit maraton redan1976 med start och mål här vid Sätra idrottsplats.

Är det sviten som håller dig igång?
– Nej, men det är sviten som har gjort att jag springer mina maratonlopp smartare. Det var först efter några år som jag insåg att jag var en av dem som sprungit alla loppen – och det hjälpte också till att jag började springa lite mer med ”kall panna”. Jag vill ju inte riskera att bryta bara för att jag rusat i början.
– Jag fortsätter att springa så länge det känns bra. Numera springer min son Martin och dotter Sofia. Även min fru Åsa har sprungit säkert tio gånger. Det är mycket friidrott i familjen och min son Oskar (känd friidrottstränare) skulle nog kunnat ha gjort träningsprogram som gjort att jag kunnat springa lite bättre på maran.

Eina Roxström är född 1939 och skulle fylla 40 år när det första Stockholm Marathon avgjordes 1979. Sedan dess har hon sprungit maraton minst en gång om året. 2018 fullföljde hon sitt 40:e raka ASICS Stockholm Marathon.

När har det varit som närmast att du missat ett Stockholm Marathon?
1982 var det fullt och Eina fick springa extraloppet som hölls dagen efter det ordinarie loppet. Men annars är det en inflammation i njurarna sex veckor före loppet som var nära att sätta stopp.
– Jag låg på Löwenströmska Lasarattet och trodde att jag aldrig mer skulle springa. Det gick tre veckor utan ett steg, men sen var jag igång igen.

Trodde du att du skulle hålla på så här länge när du började 1979?
– Nej. Jag hade sprungit Lidingöloppet året innan och de träningsvärken! Jag kunde inte ta mig ner till barnen från ovanvåningen. Sen åkte jag Öppet Spår. Det var första gången som kvinnor fick vara med. Det var arbetskamraterna på DN som fick mig att ställa upp och frågade om jag inte skulle vara med på Stockholm Marathon med.
– Jag fyller snart 80 och har stått halva mitt liv på startlinjen. Och så mycket som jag har fått vara med om under alla dessa år. Jag och maken Lennart började åka utomlands när jag hade fyllt 50 och barnen klarade sig själva. Jag har varit och sprungit i Havanna och Peking, Omsk och uppför Kilimanjaro. 16 semestrar. Vi har bara gjort en traditionell semester sen dess.

Är det sviten som håller dig igång?
– På senare år kan det ha varit det. Kommer jag inte i mål på sex timmar, då ska jag inte fortsätta med maran. Men jag slutar inte att springa.